Döden tar oss alla

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken "Vilka skulle komma på min begravning.. vilka skulle gråta om jag dog?"

En fråga jag aldrig kommer att få svar på.
Jag skulle vilja dö.. och se hur alla reagerar.. Uppleva min egen begravning, och sedan komma tillbaka till livet.
Jag undrar om mina gamla klasskamrater skulle bry sig.. skulle dom bli ledsna? Gråta i sitt rum? Gå till kyrkogården och lägga en blomma på min grav? Jag vet inte. Jag vill veta.

Jag önskar och hoppas att jag påverkat några genom att bara vara mig själv.
Att folk tänker på mig och säger, ja.. hon. Hon var speciell!


Även fast jag så himla gärna skulle vilja uppleva detta så är jag så otroligt rädd för döden. Livrädd. Vettskrämd. Vad händer med oss egentligen? Kommer vi till himlen eller händer det absolut ingenting, försvinner vi bara?


Det som skrämmer mig allra mest i dagsläget är att jag inte känner någon som har dött. Ännu.
Jag har aldrig varit på en begravning, jag har aldrig behövt säga farväl föralltid till någon. Jag fruktar den dagen. Snart är det väl min tur att uppleva detta, och jag vill inte. Hur går man vidare? Går man ens vidare, någonsin? Hur ska man kunna se en person i ögonen och säga hej då? Man kanske inte ens hinner säga hej då..
 
 Men om man skulle ha tid att säga hej då, om.. Jag tänker på min mamma, min pappa, syskon, släkt och vänner.. Nu fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen.
Hur ska jag kunna ge någon av dem ett värdigt farväl efter allt vi upplevt tillsammans? Hur ska jag med ord förklara vad dom betytt för mig genom livet? Hur ska jag få dom att förstå vad dom har gjort för mig genom att bara finnas till?????
Jag kan bara önska att dom känner mig så väl så att dom förstår allt detta. Att jag med en blick kan berätta vad jag känner.



Jaha, hur avslutar man ett sånt här deprimerande inlägg egentligen?!
Ta hand om varandra där ute. Älska varandra. Krama varandra. Berätta hur ni känner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0