Är det så här att vara kär?
Varför pirrar det alltid till i min mage när jag får ett mail?
Varför hoppas jag alltid att det är du som ringer?
Varför tittar jag mig alltid en extra gång i spegeln innan jag öppnar dörren?
Varför tror jag alltid att jag ser dig gå förbi?
Varför skriver du inte?
Varför ringer du aldrig?
Varför knackar du inte på?
Varför är det aldrig du?
Jag tänker på dig hela tiden.
Du finns överallt.
Till och med i mina drömmar.
Jag brukar missa min busshållsplats,
det är ditt fel.
Men jag älskar dig för det.
Jag känner att jag lever.
Så länge jag har mina tankar,
drömmar och minnen
så vet jag att jag lever.
För dig.
Döden tar oss alla
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken "Vilka skulle komma på min begravning.. vilka skulle gråta om jag dog?"
En fråga jag aldrig kommer att få svar på.
Jag skulle vilja dö.. och se hur alla reagerar.. Uppleva min egen begravning, och sedan komma tillbaka till livet.
Jag undrar om mina gamla klasskamrater skulle bry sig.. skulle dom bli ledsna? Gråta i sitt rum? Gå till kyrkogården och lägga en blomma på min grav? Jag vet inte. Jag vill veta.
Jag önskar och hoppas att jag påverkat några genom att bara vara mig själv.
Att folk tänker på mig och säger, ja.. hon. Hon var speciell!
Även fast jag så himla gärna skulle vilja uppleva detta så är jag så otroligt rädd för döden. Livrädd. Vettskrämd. Vad händer med oss egentligen? Kommer vi till himlen eller händer det absolut ingenting, försvinner vi bara?
Det som skrämmer mig allra mest i dagsläget är att jag inte känner någon som har dött. Ännu.
Jag har aldrig varit på en begravning, jag har aldrig behövt säga farväl föralltid till någon. Jag fruktar den dagen. Snart är det väl min tur att uppleva detta, och jag vill inte. Hur går man vidare? Går man ens vidare, någonsin? Hur ska man kunna se en person i ögonen och säga hej då? Man kanske inte ens hinner säga hej då..
Men om man skulle ha tid att säga hej då, om.. Jag tänker på min mamma, min pappa, syskon, släkt och vänner.. Nu fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen.
Hur ska jag kunna ge någon av dem ett värdigt farväl efter allt vi upplevt tillsammans? Hur ska jag med ord förklara vad dom betytt för mig genom livet? Hur ska jag få dom att förstå vad dom har gjort för mig genom att bara finnas till?????
Jag kan bara önska att dom känner mig så väl så att dom förstår allt detta. Att jag med en blick kan berätta vad jag känner.
Jaha, hur avslutar man ett sånt här deprimerande inlägg egentligen?!
Ta hand om varandra där ute. Älska varandra. Krama varandra. Berätta hur ni känner.
En fråga jag aldrig kommer att få svar på.
Jag skulle vilja dö.. och se hur alla reagerar.. Uppleva min egen begravning, och sedan komma tillbaka till livet.
Jag undrar om mina gamla klasskamrater skulle bry sig.. skulle dom bli ledsna? Gråta i sitt rum? Gå till kyrkogården och lägga en blomma på min grav? Jag vet inte. Jag vill veta.
Jag önskar och hoppas att jag påverkat några genom att bara vara mig själv.
Att folk tänker på mig och säger, ja.. hon. Hon var speciell!
Även fast jag så himla gärna skulle vilja uppleva detta så är jag så otroligt rädd för döden. Livrädd. Vettskrämd. Vad händer med oss egentligen? Kommer vi till himlen eller händer det absolut ingenting, försvinner vi bara?
Det som skrämmer mig allra mest i dagsläget är att jag inte känner någon som har dött. Ännu.
Jag har aldrig varit på en begravning, jag har aldrig behövt säga farväl föralltid till någon. Jag fruktar den dagen. Snart är det väl min tur att uppleva detta, och jag vill inte. Hur går man vidare? Går man ens vidare, någonsin? Hur ska man kunna se en person i ögonen och säga hej då? Man kanske inte ens hinner säga hej då..
Men om man skulle ha tid att säga hej då, om.. Jag tänker på min mamma, min pappa, syskon, släkt och vänner.. Nu fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen.
Hur ska jag kunna ge någon av dem ett värdigt farväl efter allt vi upplevt tillsammans? Hur ska jag med ord förklara vad dom betytt för mig genom livet? Hur ska jag få dom att förstå vad dom har gjort för mig genom att bara finnas till?????
Jag kan bara önska att dom känner mig så väl så att dom förstår allt detta. Att jag med en blick kan berätta vad jag känner.
Jaha, hur avslutar man ett sånt här deprimerande inlägg egentligen?!
Ta hand om varandra där ute. Älska varandra. Krama varandra. Berätta hur ni känner.
En kärlek..
En kärlek.. EN stor jävla kärlek!
En gång i mitt liv har jag varit kär. En gång, på riktigt.
Jag har alltid haft lätt för att fatta tycke för någon.. men det här var verkligen någonting utöver det vanliga.
Du fångade mig. Klick sa det och jag var din. Jag ville föralltid. Du ville för en stund. En saga utan lyckligt slut.
Innan du kom fanns det andra, flera stycken. Jag älskade dom, trodde jag. Sedan kom du och mitt liv fick en ny vändning. Det jag tidigare kännt var inte på riktigt.. Det bevisade du för mig gång på gång.
Allt var så romantiskt.. Du öppnade nya dörrar för mig. Dörrar jag aldrig skulle ha vågat öppna på egen hand. Du tog min hand och jag vågade göra och säga saker jag aldrig vågat tidigare. Jag älskar dig för det, men jag hatar dig för att du krossat mitt hjärta.
Vi var perfekta för varandra och det kommer att bli vi igen, en dag.. det vet jag. Vänta bara, du ska få se.
Det året vi tillbringade tillsammans kommer inte att rinna ut i sanden.
Ja... DET året. Ett år blev det innan du ville något annat. Som sagt, en saga utan lyckligt slut.. för tillfället.
Sa jag det inte tillräckligt ofta så säger jag det nu igen. Jag älskar dig. Du är den enda jag älskat och den enda jag någonsin kommer att älska.
En gång i mitt liv har jag varit kär. En gång, på riktigt.
Jag har alltid haft lätt för att fatta tycke för någon.. men det här var verkligen någonting utöver det vanliga.
Du fångade mig. Klick sa det och jag var din. Jag ville föralltid. Du ville för en stund. En saga utan lyckligt slut.
Innan du kom fanns det andra, flera stycken. Jag älskade dom, trodde jag. Sedan kom du och mitt liv fick en ny vändning. Det jag tidigare kännt var inte på riktigt.. Det bevisade du för mig gång på gång.
Allt var så romantiskt.. Du öppnade nya dörrar för mig. Dörrar jag aldrig skulle ha vågat öppna på egen hand. Du tog min hand och jag vågade göra och säga saker jag aldrig vågat tidigare. Jag älskar dig för det, men jag hatar dig för att du krossat mitt hjärta.
Vi var perfekta för varandra och det kommer att bli vi igen, en dag.. det vet jag. Vänta bara, du ska få se.
Det året vi tillbringade tillsammans kommer inte att rinna ut i sanden.
Ja... DET året. Ett år blev det innan du ville något annat. Som sagt, en saga utan lyckligt slut.. för tillfället.
Sa jag det inte tillräckligt ofta så säger jag det nu igen. Jag älskar dig. Du är den enda jag älskat och den enda jag någonsin kommer att älska.
Jag saknar dig
Det gör ont i mig.
Det du gjort är redan förlåtet. Jag var aldrig arg eller besviken på dig.
Du skämdes, jag såg det i dina ögon.. Men jag brydde mig aldrig. Nu ångrar jag att jag inte berättade det för dig..
Ingen, ingen vet hur jag känner.. jag vet inte varför, men jag har svårt för att prata om det som hänt.
Jag har alltid tyckt om dig, du har varit min pelare genom livet.
Jag tror aldrig att jag har sagt till dig att jag älskar dig. Men det gör jag. Det hoppas jag att du känner varje gång jag ser på dig eller varje gång jag ger dig en varm kram.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
Jag vill att allt ska vara som förut. När jag var liten. När du alltid fanns till hands.
Det kommer aldrig att bli så igen, det vet jag.. det vet alla. Men jag hoppas, jag tänker tillbaka, jag minns, och jag ler.
Nästa gång jag ser dig ska jag krama dig som om det vore den sista gången vi sågs.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
Det du gjort är redan förlåtet. Jag var aldrig arg eller besviken på dig.
Du skämdes, jag såg det i dina ögon.. Men jag brydde mig aldrig. Nu ångrar jag att jag inte berättade det för dig..
Ingen, ingen vet hur jag känner.. jag vet inte varför, men jag har svårt för att prata om det som hänt.
Jag har alltid tyckt om dig, du har varit min pelare genom livet.
Jag tror aldrig att jag har sagt till dig att jag älskar dig. Men det gör jag. Det hoppas jag att du känner varje gång jag ser på dig eller varje gång jag ger dig en varm kram.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
Jag vill att allt ska vara som förut. När jag var liten. När du alltid fanns till hands.
Det kommer aldrig att bli så igen, det vet jag.. det vet alla. Men jag hoppas, jag tänker tillbaka, jag minns, och jag ler.
Nästa gång jag ser dig ska jag krama dig som om det vore den sista gången vi sågs.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
Min dagbok
Ny blogg. Hemlig blogg. Nya möjligheter..
Jag har länge funderat på att skaffa mig en blogg, en hemlig sådan. Vissa tankar vill man bara inte dela med sig av till sina vänner eller familj. Det är svårt och jobbigt och det kan uppstå problem. Därför har jag valt att skapa denna blogg, där jag inte kommer att berätta vem jag är.
Här kommer jag endast att dela med mig av mina känslor och tankar.. ingenting annat. Ingenting som har hänt under dagen och ingenting om vad som kommer att hända imorgon, övermorgon eller nästa vecka. Det är det förmodligen ändå ingen som bryr sig om.
Hittar du hit så hittar du hit. Gillar du det du läser så gillar du det du läser. Gillar du inte det du läser så är det bara så.
Detta kommer att vara som en öppen dagbok. Min öppna dagbok.
Who am I? Brittany. Who's that? That's for me to know and for you to fint out..
Jag har länge funderat på att skaffa mig en blogg, en hemlig sådan. Vissa tankar vill man bara inte dela med sig av till sina vänner eller familj. Det är svårt och jobbigt och det kan uppstå problem. Därför har jag valt att skapa denna blogg, där jag inte kommer att berätta vem jag är.
Här kommer jag endast att dela med mig av mina känslor och tankar.. ingenting annat. Ingenting som har hänt under dagen och ingenting om vad som kommer att hända imorgon, övermorgon eller nästa vecka. Det är det förmodligen ändå ingen som bryr sig om.
Hittar du hit så hittar du hit. Gillar du det du läser så gillar du det du läser. Gillar du inte det du läser så är det bara så.
Detta kommer att vara som en öppen dagbok. Min öppna dagbok.
Who am I? Brittany. Who's that? That's for me to know and for you to fint out..
