Döden tar oss alla
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken "Vilka skulle komma på min begravning.. vilka skulle gråta om jag dog?"
En fråga jag aldrig kommer att få svar på.
Jag skulle vilja dö.. och se hur alla reagerar.. Uppleva min egen begravning, och sedan komma tillbaka till livet.
Jag undrar om mina gamla klasskamrater skulle bry sig.. skulle dom bli ledsna? Gråta i sitt rum? Gå till kyrkogården och lägga en blomma på min grav? Jag vet inte. Jag vill veta.
Jag önskar och hoppas att jag påverkat några genom att bara vara mig själv.
Att folk tänker på mig och säger, ja.. hon. Hon var speciell!
Även fast jag så himla gärna skulle vilja uppleva detta så är jag så otroligt rädd för döden. Livrädd. Vettskrämd. Vad händer med oss egentligen? Kommer vi till himlen eller händer det absolut ingenting, försvinner vi bara?
Det som skrämmer mig allra mest i dagsläget är att jag inte känner någon som har dött. Ännu.
Jag har aldrig varit på en begravning, jag har aldrig behövt säga farväl föralltid till någon. Jag fruktar den dagen. Snart är det väl min tur att uppleva detta, och jag vill inte. Hur går man vidare? Går man ens vidare, någonsin? Hur ska man kunna se en person i ögonen och säga hej då? Man kanske inte ens hinner säga hej då..
Men om man skulle ha tid att säga hej då, om.. Jag tänker på min mamma, min pappa, syskon, släkt och vänner.. Nu fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen.
Hur ska jag kunna ge någon av dem ett värdigt farväl efter allt vi upplevt tillsammans? Hur ska jag med ord förklara vad dom betytt för mig genom livet? Hur ska jag få dom att förstå vad dom har gjort för mig genom att bara finnas till?????
Jag kan bara önska att dom känner mig så väl så att dom förstår allt detta. Att jag med en blick kan berätta vad jag känner.
Jaha, hur avslutar man ett sånt här deprimerande inlägg egentligen?!
Ta hand om varandra där ute. Älska varandra. Krama varandra. Berätta hur ni känner.
En fråga jag aldrig kommer att få svar på.
Jag skulle vilja dö.. och se hur alla reagerar.. Uppleva min egen begravning, och sedan komma tillbaka till livet.
Jag undrar om mina gamla klasskamrater skulle bry sig.. skulle dom bli ledsna? Gråta i sitt rum? Gå till kyrkogården och lägga en blomma på min grav? Jag vet inte. Jag vill veta.
Jag önskar och hoppas att jag påverkat några genom att bara vara mig själv.
Att folk tänker på mig och säger, ja.. hon. Hon var speciell!
Även fast jag så himla gärna skulle vilja uppleva detta så är jag så otroligt rädd för döden. Livrädd. Vettskrämd. Vad händer med oss egentligen? Kommer vi till himlen eller händer det absolut ingenting, försvinner vi bara?
Det som skrämmer mig allra mest i dagsläget är att jag inte känner någon som har dött. Ännu.
Jag har aldrig varit på en begravning, jag har aldrig behövt säga farväl föralltid till någon. Jag fruktar den dagen. Snart är det väl min tur att uppleva detta, och jag vill inte. Hur går man vidare? Går man ens vidare, någonsin? Hur ska man kunna se en person i ögonen och säga hej då? Man kanske inte ens hinner säga hej då..
Men om man skulle ha tid att säga hej då, om.. Jag tänker på min mamma, min pappa, syskon, släkt och vänner.. Nu fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen.
Hur ska jag kunna ge någon av dem ett värdigt farväl efter allt vi upplevt tillsammans? Hur ska jag med ord förklara vad dom betytt för mig genom livet? Hur ska jag få dom att förstå vad dom har gjort för mig genom att bara finnas till?????
Jag kan bara önska att dom känner mig så väl så att dom förstår allt detta. Att jag med en blick kan berätta vad jag känner.
Jaha, hur avslutar man ett sånt här deprimerande inlägg egentligen?!
Ta hand om varandra där ute. Älska varandra. Krama varandra. Berätta hur ni känner.
Jag saknar dig
Det gör ont i mig.
Det du gjort är redan förlåtet. Jag var aldrig arg eller besviken på dig.
Du skämdes, jag såg det i dina ögon.. Men jag brydde mig aldrig. Nu ångrar jag att jag inte berättade det för dig..
Ingen, ingen vet hur jag känner.. jag vet inte varför, men jag har svårt för att prata om det som hänt.
Jag har alltid tyckt om dig, du har varit min pelare genom livet.
Jag tror aldrig att jag har sagt till dig att jag älskar dig. Men det gör jag. Det hoppas jag att du känner varje gång jag ser på dig eller varje gång jag ger dig en varm kram.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
Jag vill att allt ska vara som förut. När jag var liten. När du alltid fanns till hands.
Det kommer aldrig att bli så igen, det vet jag.. det vet alla. Men jag hoppas, jag tänker tillbaka, jag minns, och jag ler.
Nästa gång jag ser dig ska jag krama dig som om det vore den sista gången vi sågs.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
Det du gjort är redan förlåtet. Jag var aldrig arg eller besviken på dig.
Du skämdes, jag såg det i dina ögon.. Men jag brydde mig aldrig. Nu ångrar jag att jag inte berättade det för dig..
Ingen, ingen vet hur jag känner.. jag vet inte varför, men jag har svårt för att prata om det som hänt.
Jag har alltid tyckt om dig, du har varit min pelare genom livet.
Jag tror aldrig att jag har sagt till dig att jag älskar dig. Men det gör jag. Det hoppas jag att du känner varje gång jag ser på dig eller varje gång jag ger dig en varm kram.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
Jag vill att allt ska vara som förut. När jag var liten. När du alltid fanns till hands.
Det kommer aldrig att bli så igen, det vet jag.. det vet alla. Men jag hoppas, jag tänker tillbaka, jag minns, och jag ler.
Nästa gång jag ser dig ska jag krama dig som om det vore den sista gången vi sågs.
Du. Han. Det där ordet man lär sig förtst. Du. Jag älskar dig.
